Station 14, den sista, från början till slut

Korsvägens fjortonde station visar gravläggningen. Traditionellt har scenen två typiska framställningar: a) ett följe bärande Jesu kropp till graven och man ser ofta en öppning i klippan, och b) följet är inne i gravgrottan och antingen baxar de kroppen i graven (otidsenlig sarkofag) eller så ligger kroppen på en hylla (som på lit-de-parade).

Visuellt så söker jag en viss variation i bilderna. De två föregående stationerna är utomhus med en himmel som visar natt fast det är dag. Jag hade kunnat välja att göra station 14 från utsidan av graven, med natthimmel, och det skulle ha matchat stationerna 12 och 13.

Men jag valde att placera scenen inne i grottan, upplyst av facklor. Bland annat för att matcha inredningen i kyrkorummet. Golvet är ett honungsfärgat träslag (ek?), och det skiftar i färg beroende på ljuset, och metallerna i rummet är mässing, och båda får mycket varma toner när de är belysta av lampor och levande ljus. Så i varje bild har jag lagt in ett visst mått av varma färger, vid sidan av det blå, grå, och rosa (med grön accent). Nu får den 14 stationen ett varmt intryck, och en tanke jag har är att värmen förebådar uppståndelsens glädje, men först skall Jesu kropp läggas i gravens varma livmoder innan han föds — uppstår — på nytt.

Det röda återfinns här återigen i blodet i sidan och på pannan, men också i dess orangea varianter när ljuset spelar på grottans vägg. Blått och rosa är mer dämpat, men finns där.

I bildserien ser vi att jag radikalt ändrat vad jag först tänkte. Jag tyckte helt enkelt inte alls om den förebild som inspirerat bilden, eftersom det blev för mycket fokus på duken, och jag ville att blicken skulle koncentreras på själva händelsen. Så innan jag började med själva målningen behövde jag lösa problemet.  För att hitta nya idéer tittade jag på vad gamla mästare åstadkommit, och fann att Tizian gjort en ömsint och vacker gravläggning som passade mycket väl med mina övriga tankar kring bilden. Hans målning är mycket större, och med många människor, men jag kunde låna formerna för vad jag har målat från honom. Skiss och notan är från den första idén, och från och med undermålningen är det Tizian som inspirerar.

Annonser

Station 13 alla steg

Den är färdigmålad, det fattas bara de romerska siffrorna.

Scenen visar när Jesu kropp är nedtagen från korset, och lagd i sin moder Marias famn. Det är fortfarande mörkt som på natten, fast det egentligen är dag. (Se mitt resonemang i posten En fråga om tidpunkter för Jesu lidande.)

Först tänkte jag mig att scenen skulle vara upplyst av facklor, men det kändes som om ljuset skulle bli alltför annorlunda mot de andra tavlorna. Det fick räcka att det är natt. Så vi kan tänka oss ett överjordiskt ljus som en spotlight som lyser upp figurerna. Korsets stam och stegen i bakgrunden blev jag tvungen att ändra från dimmigt belyst till siluett, eftersom det såg ut som solnedgång snarare än natt. Det har ändrats mellan steg två och tre.

För att få tillräcklig kontrast mellan Marias blå klädnad och himmelen fick jag göra ganska mörka skuggor inne i vecken.

I de tavlor som har mer än en figur har jag kunnant använda samma färger för ansikten och hud för alla personer. Men inte här, eftersom en är levande och den andre är ett lik. Döda människor får en mycket speciell hudfärg, den är mer blå och ser definitivt livlös ut. Så jag har ansträngt mig att framhålla skillnaden.

Jag har också försökt att få Marias sorg att vara värdig. Hon tittar upp mot himmelen, och man kan läsa in mycket känslor i det. Den tanke jag haft (vilket inte betyder att det är vad du ser, du tolkar som du ser det) är att hon söker styrka att uthärda smärtan.

Den ”röda tråden” kommer in här ganska uppenbart i hennes kläder, men också i blodet från såret i Jesu sida.

Här visar jag från idé, genom alla stadier, till avslutad målning:

Station 12, undermålning och steg 3

Efter att långsamt ha stegrat känslan av ljus i tavlorna, så kom jag till station 12, Jesus ger upp andan. Enligt berättelsen blev det redan vid korsfästelsen mörkt som på natten. (Se min diskussion om ljusförhållandena under den dagen.) Jag vill visa den dramatiken tydligt, så de sista tavlorna är målade med tanke på att det är nattmörkt.

De två föregående stationerna i korsvägen, 10 och 11, målas ibland med mörk och stormig himmel, och jag förstår mycket väl den symboliken. Men för mig kändes det angeläget att de hemskheter som människor kan begå mot varandra inte illustreras av en scenograf. Det kan vara en strålande dag, som kontrasterar mot vad som sker. Det onda göms inte i fysiskt mörker, utan det sker i alla sorters ljus och väderlekar.

Station 12 har jag avsiktligt lämnat ofärdig (i steg 3, och det behövs inte mer), eftersom jag är osäker på hur bakgrunden (enbart natthimmel, men med lite scenografiskt drama i ljuset) kommer att fungera med de följande två stationerna. I själva verket målade jag den redan efter station 3, men jag visar den här i nummerordning.

Framför allt tror jag att intensiteten i bakgrunden behöver ändras, den ser nu lite ”mjölkig” ut. Vi får se vad jag kan hitta på. Konceptet kommer inte att ändras, här är det drama som gäller! Från strålande dag till natt från en bild till en annan.

Stationerna 10 och 11 har nått steg tre

De här stationerna är ganska pilliga att måla. Landskapen är i stort sett färdiga i steg tre, men människorna är trixigare. Här behöver proportioner och vinklar vara de rätta. Svällande muskler behöver sitta någorlunda på rätt plats. Ingen bryr sig om ifall ett träd eller en gräsmatta är exakt, men människors kroppar behöver vara tillräckligt bra.

 

Stationerna 7 och 8, steg tre

Trots ett gediget förarbete upptäcker jag små irritationsmoment vartefter jag målar på. I korsvägens station 8 har vi till exempel den gråtande kvinnans huvudduk som ligger över hennes rygg som en ‘tarm’. Det är ingen vacker form, så jag bestämmer mig för att trolla bort den. Livet blir enklare om man tar hand om problem så fort det uppkommer, eller så snart man upptäcker dem. Förarbetet är bland annat till för att finna och lösa så många störningar som möjligt. En annan aspekt av förarbetet är att lära känna motivet utan och innan, vilket underlättar vid målningen. Men det är alltid något som slinker igenom. Men en detalj är lätt att ändra — det är mycket värre om man upptäcker att man behöver ändra hela bilden därför att personens näsa tangerar ramen.

Som alltid i steg tre påbörjas tredimensionaliteten. Det ser lite grand ut som en råhuggen staty, och det är det som är skillnaden mellan steg tre och steg 4. I steg fyra slipar och putsar jag, för att runda ut formerna ännu mera, fast jag gör det genom att lägga till mer pigment, och skulptören genom att ta bort mera material.

Stationerna 4, 5, 6 till steg tre

Här börjar tredimensionaliteten ta — om uttrycket tillåts — form.

Jesu livklädnad, långskjortan, har jag genomgående använt som det ljusaste partiet, och korset och hand röda mantel är ofta mörka inslag. Men för att inte alla bilder ska få samma lösning på valörproblemet, så varierar jag korset lite mer. Ibland är det i skugga, när det mest synliga planet lutar en smula nedåt. Och ibland låter jag det luta mot solen. Det beror på vad bilden behöver.

I station 4 så är det viktiga som händer i bilden att Jesus och Maria möts under korsvandringen. Då får korset en närvaro, men lite mer diskret. I station 2, där Jesus tar emot korset, så är det just det som är ”action” i bilden, och då spelar hans händer och korset en större visuell roll.

I station 6 jobbar jag med att låta duken vara i blickpunkten. Då får jag tona ner Jesu skjorta lite.

Men station 5 har korset som en viktig ingrediens, när Simon från Cyrene hjälper till att bära det. I den här bilden (inspirerad av en Rubens) är det det ordlösa samspelet mellan Simon och Jesus som jag vill visa spänningen i. Simons vita skägg leder blicken från hans ansikte, över korset, längs Jesu arm och till hans ansikte.

 

Steg 3 för stationerna 1, 2, 3

Sist visade jag hur undermålningen balanserades. Varje färgfält var fortfarande platt, saknade illusionen av den tredje dimensionen, djup.

En bild är till sin natur tvådimensionell — den har längd och bredd, men inget djup. Allt som målas i en realistisk stil behöver också djup. Det djupet är inte äkta (då får vi gå till skulpturer), så konstnärer måste skapa en illusion.

Man måste helt enkelt ”lura ögat” (egentligen hjärnan) att tro på illusionen. Det hjälps av att vi gärna vill se vad vi anser vara verkligheten i bilden.

Det finns två sätt att skapa djup i en tavla:

  1. genom skuggningar och högdagrar — att arbeta med valör
  2. genom att använda hur färger uppfattas som närmare eller fjärmare — att arbeta med kulör

Och, man kan kombinera dessa två.

Jag arbetar främst med färgvariationer, och när det behövs förstärker jag intrycket med valörförändringar.

De här är de första variationerna, och bilderna ser fortfarande ganska råhuggna ut.

Steg 4 kommer att fullborda målningarna.