Station 14, den sista, från början till slut

Korsvägens fjortonde station visar gravläggningen. Traditionellt har scenen två typiska framställningar: a) ett följe bärande Jesu kropp till graven och man ser ofta en öppning i klippan, och b) följet är inne i gravgrottan och antingen baxar de kroppen i graven (otidsenlig sarkofag) eller så ligger kroppen på en hylla (som på lit-de-parade).

Visuellt så söker jag en viss variation i bilderna. De två föregående stationerna är utomhus med en himmel som visar natt fast det är dag. Jag hade kunnat välja att göra station 14 från utsidan av graven, med natthimmel, och det skulle ha matchat stationerna 12 och 13.

Men jag valde att placera scenen inne i grottan, upplyst av facklor. Bland annat för att matcha inredningen i kyrkorummet. Golvet är ett honungsfärgat träslag (ek?), och det skiftar i färg beroende på ljuset, och metallerna i rummet är mässing, och båda får mycket varma toner när de är belysta av lampor och levande ljus. Så i varje bild har jag lagt in ett visst mått av varma färger, vid sidan av det blå, grå, och rosa (med grön accent). Nu får den 14 stationen ett varmt intryck, och en tanke jag har är att värmen förebådar uppståndelsens glädje, men först skall Jesu kropp läggas i gravens varma livmoder innan han föds — uppstår — på nytt.

Det röda återfinns här återigen i blodet i sidan och på pannan, men också i dess orangea varianter när ljuset spelar på grottans vägg. Blått och rosa är mer dämpat, men finns där.

I bildserien ser vi att jag radikalt ändrat vad jag först tänkte. Jag tyckte helt enkelt inte alls om den förebild som inspirerat bilden, eftersom det blev för mycket fokus på duken, och jag ville att blicken skulle koncentreras på själva händelsen. Så innan jag började med själva målningen behövde jag lösa problemet.  För att hitta nya idéer tittade jag på vad gamla mästare åstadkommit, och fann att Tizian gjort en ömsint och vacker gravläggning som passade mycket väl med mina övriga tankar kring bilden. Hans målning är mycket större, och med många människor, men jag kunde låna formerna för vad jag har målat från honom. Skiss och notan är från den första idén, och från och med undermålningen är det Tizian som inspirerar.

Station 13 alla steg

Den är färdigmålad, det fattas bara de romerska siffrorna.

Scenen visar när Jesu kropp är nedtagen från korset, och lagd i sin moder Marias famn. Det är fortfarande mörkt som på natten, fast det egentligen är dag. (Se mitt resonemang i posten En fråga om tidpunkter för Jesu lidande.)

Först tänkte jag mig att scenen skulle vara upplyst av facklor, men det kändes som om ljuset skulle bli alltför annorlunda mot de andra tavlorna. Det fick räcka att det är natt. Så vi kan tänka oss ett överjordiskt ljus som en spotlight som lyser upp figurerna. Korsets stam och stegen i bakgrunden blev jag tvungen att ändra från dimmigt belyst till siluett, eftersom det såg ut som solnedgång snarare än natt. Det har ändrats mellan steg två och tre.

För att få tillräcklig kontrast mellan Marias blå klädnad och himmelen fick jag göra ganska mörka skuggor inne i vecken.

I de tavlor som har mer än en figur har jag kunnant använda samma färger för ansikten och hud för alla personer. Men inte här, eftersom en är levande och den andre är ett lik. Döda människor får en mycket speciell hudfärg, den är mer blå och ser definitivt livlös ut. Så jag har ansträngt mig att framhålla skillnaden.

Jag har också försökt att få Marias sorg att vara värdig. Hon tittar upp mot himmelen, och man kan läsa in mycket känslor i det. Den tanke jag haft (vilket inte betyder att det är vad du ser, du tolkar som du ser det) är att hon söker styrka att uthärda smärtan.

Den ”röda tråden” kommer in här ganska uppenbart i hennes kläder, men också i blodet från såret i Jesu sida.

Här visar jag från idé, genom alla stadier, till avslutad målning:

Stationerna 10 och 11, steg två

Nu är det dags för full ”technicolor”! Framför allt ser korsvägsstationen 11 ganska förfärlig ut. Men den kommer att bli lugnare, inte så spräcklig.

I det här skedet av korsvägen är den röda manteln borts. Den har hittills varit [host] den röda tråden som förenar bilderna. Så nu fick jag hitta på något annat. I station 10 får marken en hel del rött i sig, som torkat gräs och annan undervegetation brukar ha, särskilt i övergången mellan ljus och skugga. Det orangeröda kontrasterar bra med de blå tonerna i livklädnadens skuggpartier. Vartefter jag jobbar vidare kommer det vara en underton, när jag lägger på de solbelysta frövipporna.

I station 11 gör jag tvärt om, och vänder på steken. Visserligen blir korset rödare, men eftersom det är mycket hudtoner, med rosa och persikotoner, så gör jag gräset grönt. Varför det? Jo, för att rött (och dess mer dämpade varianter som rost, rosa, orange) ser ännu rödare ut om det är omgivet av grönt. Det är en optisk illusion — helt enkelt hur våra ögon fungerar, hur vi varseblir. Så jag utnyttjar det tricket för att få fram ett rött intryck, men jag använder nästan inget rent rött pigment.

 

Stationerna 7 och 8, steg 2

Några lager färg till. Och några ändringar. Jag ville ha det ganska mörkt bakom den hand som Jesus sträcker ut (station 8), för att den ska få så mycket kontrast att den blir en blickpunkt. I undermålningen (posten nedan) ser man hur jag först tänkt att det mörkare partiet skulle vara en skugga kastad på muren. Men jag tyckte inte om den allför raka linje som skuggans kant utgjorde. Så i stället uppfann jag en dörr i muren.

Stationerna 4, 5, och 6 justeras till steg två

I steg två tar jag ned de starkare färgerna i undermålningen genom att lägga fler färger över vad som redan finns där. Den här tekniken innebär att man lägger lager på lager av rena färger, utan att blanda dem. Det är vad som skapar den skimrande ljuseffekten. Med en relativt liten palett kan man måla vilket motiv som helst. Några har jättepaletter med 4 000 kulörer och valörer, men jag resonerar som så att det tar lång tid att leta upp den exakt rätta pigmentblandningen (vilken inte finns, för övrigt), och färgen tenderar att bli plattare och livlösare när den väl är applicerad. I stället har jag en mindre palett om en sisådär 100 olika pigmentkritor, och om jag inte har den exakta kulörer så gör jag den med ett ytterligare drag med en annan krita, och får en levande yta.

Den skimrande effekten syns ganska bra i steg två.

 

Stationerna 1, 2 och 3 tas till steg två

Den metod jag arbetar med börjar med förenklingar, och sedan gör man saker mer komplicerade, steg för steg. Det gör det hela hanterbart, överblickbart, och förändringsbart.

I varje steg hålls hela tavlan inom det steget.  På så sätt kan man jämföra alla färgfält och balansera dem mot varandra. Skulle jag göra färdigt ett fält, till exempel ansiktet, så kanske jag upptäcker senare att det blivit för ljust eller för mörkt, för gult eller för lila, eller något annat. Då måste jag ta bort ett färdigt ansikte och göra om det. Inte kul.

Först målade jag en undermålning, och gjorde ändringar om det behövdes. Det var steg 1.

I steg två sker det mesta av balanseringen av bilden, och det är därför som man kallar steg två för det absolut viktigaste steget. Kulörer, valörer, och mättnader tas till den nivå de ska ha. Men, eftersom förenkling är ledordet, så får varje färgfält ett genomsnittsvärde. Undermålningen var helt ”platt” (utan former, ingen tredimensionalitet), och steg två fortsätter att vara helt platt, i förenkingens namn.

Steg två brukar se ut som hejkomåhjälpmig. Om jag målar en scen utomhus — friluftsmåleri — så är det alltid just i steg två som någon förbipasserande kommer fram och tittar, och klämmer fram ett artigt ”vad fint”. Konstnärer som arbetar med den här metoden brukar kalla steg två och halva steg tre för Det Fula Steget. Det är då som det är lätt att frestas att ge upp, eftersom allt man gör får bilden att se allt värre och värre ut. Men transformationen komer, bara man är uthållig och metodisk.

Också här gjorde jag en ändring. I station 2, Jesus får korset att bära, förenklade jag trappan in i huset till höger. Marken lutar nedåt, så perspektivet var underligt, och jag kände att det skulle störa betraktandet av bilden, och ändrade till ett platt perspektiv. Trappan har funktionen att bryta upp den långa linjen mellan gata och husrad, så att den inte blir för ‘snabb’. Långa linjer uppfattas av hjärnan som havandes hög hastighet, medan kortare linjer är långsammare. Trappan skapar flera korta linjer.

Undermålningen för station 3 (i posten direkt nedan) såg väldigt grillig ut. Men när jag balanserat bilden är den inte alls lika ”hysterisk”. Skulle man kunna hoppa över undermålningen? I princip så kan man det, men man riskerar att förlora känslan av solsken.

Nästa steg blir att gå över de balanserade färgfälten och börja skapa en känsla av dimension, av djup, och att förstärka ljuset där det behövs.

Klicka på bilderna för att se dem i större format i ett bildspel.