Stationerna 10 och 11, steg två

Nu är det dags för full ”technicolor”! Framför allt ser korsvägsstationen 11 ganska förfärlig ut. Men den kommer att bli lugnare, inte så spräcklig.

I det här skedet av korsvägen är den röda manteln borts. Den har hittills varit [host] den röda tråden som förenar bilderna. Så nu fick jag hitta på något annat. I station 10 får marken en hel del rött i sig, som torkat gräs och annan undervegetation brukar ha, särskilt i övergången mellan ljus och skugga. Det orangeröda kontrasterar bra med de blå tonerna i livklädnadens skuggpartier. Vartefter jag jobbar vidare kommer det vara en underton, när jag lägger på de solbelysta frövipporna.

I station 11 gör jag tvärt om, och vänder på steken. Visserligen blir korset rödare, men eftersom det är mycket hudtoner, med rosa och persikotoner, så gör jag gräset grönt. Varför det? Jo, för att rött (och dess mer dämpade varianter som rost, rosa, orange) ser ännu rödare ut om det är omgivet av grönt. Det är en optisk illusion — helt enkelt hur våra ögon fungerar, hur vi varseblir. Så jag utnyttjar det tricket för att få fram ett rött intryck, men jag använder nästan inget rent rött pigment.

 

Annonser

Ansikte mot ansikte

Tavlorna är av A4-storlek. Eller snarare ”smålek”. Du kan säkert föreställa dig hur det är att försöka klämma in ansiktsdrag på någon centimeterstor yta, med en pastell eller pastellpenna som är stora som stockar — relativt sett. Och sedan dessutom ge anletena ett passande uttryck.

Marias ansikte är tre centimeter från hakspets till högsta punkten på ögonbrynet.  Och Simons är 2 cm från ögonbryn till munnens nedre kant där skägget tar vid. Jag hade tur, och lyckades peta dit pigmentet på ett sådant sätt att ansiktena uttrycker det jag ville att de skulle säga.

Simon (station 5) ska uttrycka öm hjälpsamhet. ”Låt mig få lätta din börda, åtminstone en kort bit, en liten stund”.

Närbild på Simon (station 5)

I många korsvägar visar den 4:e stationen en Maria som är helt avsvimmad. Jag tycker inte om Maria som hjälplöst offer. Det är trots allt ganska tydligt i skriften att hon var en samarbetspartner till Jesus. Eller vad man ska kalla det. På hennes anmodan utför han sitt första publika under, till exempel. Det är hon som närvarar när apostlarna samlas efter Jesu död. Även om det inte står särskilt mycket om henne i bibeln, så känns det inte helt nödvändigt att föreställa sig Maria som liten, vän och tyst. I många framställningar verkar hon närmast hjärnbefriad, ett viljelös rö. Sådan är inte min Maria. Hon är ett redigt fruntimmer, som har gått igenom mycket och är modig, vis och kärleksfull. Självklart känner hon stor smärta i den här situationen, men hon är kapabel. Jag menar, en mor som klarar av att vara vid sonens sida utan att kunna hjälpa honom när han torteras och dödas — hon är stark.

Närbild på Maria (station 4)

Så här ser Maria ut när vi zoomar in. Jag fick jobba på ett annat sätt just för att anskitet är så pyttelitet. Kontrasterna är större än om det varit stort som en handflata, med fingrarna inräknade. Det är naturlig storlek, som är ganska bekväm att måla. (Testa själv: om du sätter din hands ‘häl’ mot din haka, så bör fingertopparna nå hårfästet i pannan — eller, för vissa herrar, där det satt när ni var en sisådär 20 år gamla.) Högdagrarna är ljusare i miniatyren (för ljusa för fullstorlek), och läpparna är rödare. I den storlek jag visar här ser det ut som om hon har läppstift, och ganska rikligt, men i verklig storlek, 3 cm, så behövs det röda för att det inte ska se intetsägande och onaturligt ut.

Egentligen är det fantastiskt hur hjärnan fungerar. Den tar den ganska knapphändiga information som finns i bilden och ser ett fullständigt ansikte, eftersom den känner igen formerna. En antydan räcker, till och med mycket knappare än vad du ser här.

Den lilla skillnaden

Det är fascinerande hur mycket en liten förändring kan betyda. Faktum är att om en del är ofullbordad kommer helheten att se ofärdig ut. Så här menar jag:

Låt oss ta de senaste stationerna (4, 5, 6) som exempel. Jag sparade ansikten och händer till sist, eftersom dragen är detaljer. I station 4 tar ansikte och händer upp kanske tre procent av bildytan, men deras betydelse är kanske åttio procent. Så länge som ansikte och händer var omålade såg hela tavlan ofärdig ut. Så fort jag fixat det där sista så förändrades uppfattningen av resten av bilden.

Här är två bilder av samma tavla, men en är fotad före och en efter att ansikten och händer kommit på plats. Det är den enda skillnaden. (Ljus och skärpa varierar lite.)

Klicka på någon av bilderna, så kan du växla mellan dem, och se om du också upplever att ”före” är mycket mer ofullbordad än ”efter”, också i de helt färdiga partierna.