Stationerna 10 och 11, steg två

Nu är det dags för full ”technicolor”! Framför allt ser korsvägsstationen 11 ganska förfärlig ut. Men den kommer att bli lugnare, inte så spräcklig.

I det här skedet av korsvägen är den röda manteln borts. Den har hittills varit [host] den röda tråden som förenar bilderna. Så nu fick jag hitta på något annat. I station 10 får marken en hel del rött i sig, som torkat gräs och annan undervegetation brukar ha, särskilt i övergången mellan ljus och skugga. Det orangeröda kontrasterar bra med de blå tonerna i livklädnadens skuggpartier. Vartefter jag jobbar vidare kommer det vara en underton, när jag lägger på de solbelysta frövipporna.

I station 11 gör jag tvärt om, och vänder på steken. Visserligen blir korset rödare, men eftersom det är mycket hudtoner, med rosa och persikotoner, så gör jag gräset grönt. Varför det? Jo, för att rött (och dess mer dämpade varianter som rost, rosa, orange) ser ännu rödare ut om det är omgivet av grönt. Det är en optisk illusion — helt enkelt hur våra ögon fungerar, hur vi varseblir. Så jag utnyttjar det tricket för att få fram ett rött intryck, men jag använder nästan inget rent rött pigment.

 

Annonser

Stationerna 10 och 11, undermålning

Nu kör jag dem två och två, och just de här två korsvägsstationerna är ganska lika i och med att det som utspelas äger rum utanför stadens murar. Nu finns inte Golgata kvar i den form den hade på Jesu tid, eftersom det är en liten sten som sticker up inne i en kyrka. Så här kan jag inte följa den princip som jag använt för bakgrunderna i de andra tavlorna i korsvägen — att låta dagens Via Dolorosa och de faktiska stationerna integreras i bilderna.

Från och med station 10 och framåt så blir det en annan typ av bakgrund. Här valde jag landskapet kring Jerusalem. I station 10 antyder jag byggnader högst upp på kullen till vänster, och de kan tänkas föreställa tempelberget som reser sig mot himlen.  Station 11 tittar ut åt et annat håll. Men i båda blånar bergen i fjärran.

Stationerna 7, 8 och 9, steg fyra

Nästan färdiga! Jag sparar det allra sista fingranskningsarbetet till sist, för jag vill inte fastna i att göra varje tavla ”perfekt” — då riskerar jag att inte bli klar i tid. ”Tänket” är lite olika i de skilda stadierna, och medan jag målar vill jag hoppa över det tillstånd hjärnan befinner sig i när man fullbordar verken.  Jag vill få hela korsvägens serie färdigmålad, och sedan sätta dit sifforna på ett snyggt sätt. Hittills har jag bara indikerat var siffrorna skall vara, men det är bättre att putsa på dem när tavlan är klar. Jag kommer också att gå över de kanter och gränser som behöver det, och göra eventuella ändringar. Men först skall alla bilder vara målade.

Här visar jag också korsvägens station 9, Jesus faller för tredje gången. Den gjordes i April, som arbetsprov, så den har varit klar sedan dess. Och då tänkte jag inte på att fota stadierna, så den har jag bara som färdig tavla. (Minus siffror, då hade vi inte bestämt om siffrorna skulle sitta på ramen eller vara i bilden.) Jag behöver nog ändra håret och törnekronan, för att de ska vara enhetliga med de andra bilderna. Jesus blev lite väl blond för att se ut någorlunda som en judisk man. När jag började på allvar med hela korsvägen tyckte jag att ett mörkbrunt hår var mer passande. Han har däremot fått ett ganska ljust ansikte. Det är för att jag ville att huden skulle kontrastera ganska mycket mot håret. Och så kan man tänka sig att en snickare tillbringar arbetsdagen mer i skuggan än vad till exempel en bonde eller herde gör.

 

Stationerna 7 och 8, steg tre

Trots ett gediget förarbete upptäcker jag små irritationsmoment vartefter jag målar på. I korsvägens station 8 har vi till exempel den gråtande kvinnans huvudduk som ligger över hennes rygg som en ‘tarm’. Det är ingen vacker form, så jag bestämmer mig för att trolla bort den. Livet blir enklare om man tar hand om problem så fort det uppkommer, eller så snart man upptäcker dem. Förarbetet är bland annat till för att finna och lösa så många störningar som möjligt. En annan aspekt av förarbetet är att lära känna motivet utan och innan, vilket underlättar vid målningen. Men det är alltid något som slinker igenom. Men en detalj är lätt att ändra — det är mycket värre om man upptäcker att man behöver ändra hela bilden därför att personens näsa tangerar ramen.

Som alltid i steg tre påbörjas tredimensionaliteten. Det ser lite grand ut som en råhuggen staty, och det är det som är skillnaden mellan steg tre och steg 4. I steg fyra slipar och putsar jag, för att runda ut formerna ännu mera, fast jag gör det genom att lägga till mer pigment, och skulptören genom att ta bort mera material.

Stationerna 7 och 8, steg 2

Några lager färg till. Och några ändringar. Jag ville ha det ganska mörkt bakom den hand som Jesus sträcker ut (station 8), för att den ska få så mycket kontrast att den blir en blickpunkt. I undermålningen (posten nedan) ser man hur jag först tänkt att det mörkare partiet skulle vara en skugga kastad på muren. Men jag tyckte inte om den allför raka linje som skuggans kant utgjorde. Så i stället uppfann jag en dörr i muren.

Undermålning för stationerna 7 och 8

Så efter en ändring av konceptet för station 7 ser undermålningarna ut så här:

Stationerna 7 och 8 påbörjas

Här fick det bli en ändring av station 7, Jesus faller för andra gången. Om tavlorna kommer att hänga som det föreslagits, så kommer den att vara bredvid station 9, Jesus faller för tredje gången. De skulle ha blivit för lika, och spegelvända. Spegelsymmetri fungerar i mönster för tapeter, men inte för tavlor.

 

 

Syndabockar och Yom Kippur: paralleller

The Scapegoat
av William Holman Hunt

Jesus som Syndabock ligger kanske nära till hands, eftersom han gavs skulden för något han inte gjort. Men gräver vi lite vidare så ser vi att återigen finns det starka paralleller till urgamla judiska bruk, särskilt religiösa fester.

I Wikipedia kan vi läsa:
… I Antikens Grekland tillämpades en ritual med en mänsklig syndabock (pharmakos), då en funktionshindrad, tiggare eller kriminell gavs skulden för sjukdom, svält eller invasioner och drevs ut ur samhället. …
Som metafor används ordet syndabock när en person ges, eller tar på sig, skulden för det någon annan gjort. Att ”leta syndabockar” innebär att man försöker peka ut enskilda som skyldiga till händelser där egentligen många är skyldiga.”

Jo, jag klippte bort den bit som handlar om det judiska bruket (tre rader), därför att jag tänkte gå in lite närmare på de slående parallellerna med Jesu lidande. Skillnaden mellan grekerna och judarna är slående – medan grekerna gjorde sig av med jobbiga människor gav judarna av det bästa de hade till offer. Det var felfria djur, bara det var gott nog åt Gud.

Det judiska bruket med en syndabock är mycket gammalt. Redan i 3 Mos 16 ger Gud noggranna instruktioner om hur försoningsdagen skall firas – Yom Kippur.

Aron (Mose bror, högsta prästen) skall tvätta hela kroppen och klä sig på ett speciellt sätt, bland annat skall ha ha en livklädnad vävd i ett stycke. Han skall offra för sig, för sin familj, och till sist är han värdig att offra för folket, som skall ge honom två bockar till syndoffer.  Och vad som händer med dem är det riktigt intressanta. Läs mer

Ansikte mot ansikte

Tavlorna är av A4-storlek. Eller snarare ”smålek”. Du kan säkert föreställa dig hur det är att försöka klämma in ansiktsdrag på någon centimeterstor yta, med en pastell eller pastellpenna som är stora som stockar — relativt sett. Och sedan dessutom ge anletena ett passande uttryck.

Marias ansikte är tre centimeter från hakspets till högsta punkten på ögonbrynet.  Och Simons är 2 cm från ögonbryn till munnens nedre kant där skägget tar vid. Jag hade tur, och lyckades peta dit pigmentet på ett sådant sätt att ansiktena uttrycker det jag ville att de skulle säga.

Simon (station 5) ska uttrycka öm hjälpsamhet. ”Låt mig få lätta din börda, åtminstone en kort bit, en liten stund”.

Närbild på Simon (station 5)

I många korsvägar visar den 4:e stationen en Maria som är helt avsvimmad. Jag tycker inte om Maria som hjälplöst offer. Det är trots allt ganska tydligt i skriften att hon var en samarbetspartner till Jesus. Eller vad man ska kalla det. På hennes anmodan utför han sitt första publika under, till exempel. Det är hon som närvarar när apostlarna samlas efter Jesu död. Även om det inte står särskilt mycket om henne i bibeln, så känns det inte helt nödvändigt att föreställa sig Maria som liten, vän och tyst. I många framställningar verkar hon närmast hjärnbefriad, ett viljelös rö. Sådan är inte min Maria. Hon är ett redigt fruntimmer, som har gått igenom mycket och är modig, vis och kärleksfull. Självklart känner hon stor smärta i den här situationen, men hon är kapabel. Jag menar, en mor som klarar av att vara vid sonens sida utan att kunna hjälpa honom när han torteras och dödas — hon är stark.

Närbild på Maria (station 4)

Så här ser Maria ut när vi zoomar in. Jag fick jobba på ett annat sätt just för att anskitet är så pyttelitet. Kontrasterna är större än om det varit stort som en handflata, med fingrarna inräknade. Det är naturlig storlek, som är ganska bekväm att måla. (Testa själv: om du sätter din hands ‘häl’ mot din haka, så bör fingertopparna nå hårfästet i pannan — eller, för vissa herrar, där det satt när ni var en sisådär 20 år gamla.) Högdagrarna är ljusare i miniatyren (för ljusa för fullstorlek), och läpparna är rödare. I den storlek jag visar här ser det ut som om hon har läppstift, och ganska rikligt, men i verklig storlek, 3 cm, så behövs det röda för att det inte ska se intetsägande och onaturligt ut.

Egentligen är det fantastiskt hur hjärnan fungerar. Den tar den ganska knapphändiga information som finns i bilden och ser ett fullständigt ansikte, eftersom den känner igen formerna. En antydan räcker, till och med mycket knappare än vad du ser här.

Den lilla skillnaden

Det är fascinerande hur mycket en liten förändring kan betyda. Faktum är att om en del är ofullbordad kommer helheten att se ofärdig ut. Så här menar jag:

Låt oss ta de senaste stationerna (4, 5, 6) som exempel. Jag sparade ansikten och händer till sist, eftersom dragen är detaljer. I station 4 tar ansikte och händer upp kanske tre procent av bildytan, men deras betydelse är kanske åttio procent. Så länge som ansikte och händer var omålade såg hela tavlan ofärdig ut. Så fort jag fixat det där sista så förändrades uppfattningen av resten av bilden.

Här är två bilder av samma tavla, men en är fotad före och en efter att ansikten och händer kommit på plats. Det är den enda skillnaden. (Ljus och skärpa varierar lite.)

Klicka på någon av bilderna, så kan du växla mellan dem, och se om du också upplever att ”före” är mycket mer ofullbordad än ”efter”, också i de helt färdiga partierna.