Station 14, den sista, från början till slut

Korsvägens fjortonde station visar gravläggningen. Traditionellt har scenen två typiska framställningar: a) ett följe bärande Jesu kropp till graven och man ser ofta en öppning i klippan, och b) följet är inne i gravgrottan och antingen baxar de kroppen i graven (otidsenlig sarkofag) eller så ligger kroppen på en hylla (som på lit-de-parade).

Visuellt så söker jag en viss variation i bilderna. De två föregående stationerna är utomhus med en himmel som visar natt fast det är dag. Jag hade kunnat välja att göra station 14 från utsidan av graven, med natthimmel, och det skulle ha matchat stationerna 12 och 13.

Men jag valde att placera scenen inne i grottan, upplyst av facklor. Bland annat för att matcha inredningen i kyrkorummet. Golvet är ett honungsfärgat träslag (ek?), och det skiftar i färg beroende på ljuset, och metallerna i rummet är mässing, och båda får mycket varma toner när de är belysta av lampor och levande ljus. Så i varje bild har jag lagt in ett visst mått av varma färger, vid sidan av det blå, grå, och rosa (med grön accent). Nu får den 14 stationen ett varmt intryck, och en tanke jag har är att värmen förebådar uppståndelsens glädje, men först skall Jesu kropp läggas i gravens varma livmoder innan han föds — uppstår — på nytt.

Det röda återfinns här återigen i blodet i sidan och på pannan, men också i dess orangea varianter när ljuset spelar på grottans vägg. Blått och rosa är mer dämpat, men finns där.

I bildserien ser vi att jag radikalt ändrat vad jag först tänkte. Jag tyckte helt enkelt inte alls om den förebild som inspirerat bilden, eftersom det blev för mycket fokus på duken, och jag ville att blicken skulle koncentreras på själva händelsen. Så innan jag började med själva målningen behövde jag lösa problemet.  För att hitta nya idéer tittade jag på vad gamla mästare åstadkommit, och fann att Tizian gjort en ömsint och vacker gravläggning som passade mycket väl med mina övriga tankar kring bilden. Hans målning är mycket större, och med många människor, men jag kunde låna formerna för vad jag har målat från honom. Skiss och notan är från den första idén, och från och med undermålningen är det Tizian som inspirerar.

Station 12 ändrad

Eftersom de omgivande stationerna har större färintensitet gjorde jag om station 12 vad gäller bakgrunden. Jag har också städat upp alla kanter och linjer.

Däremot har jag inte get fotot korrekta färger, eftersom jag postar det här när det är mörkt ute. Det behövs dagsljus för att se färgerna korrekt. Så den kan vara både för mörk och för intensiv. Det gäller föresten alla bilder jag visat hittils.

Station 12, steg fyra

Station 12, undermålning och steg 3

Efter att långsamt ha stegrat känslan av ljus i tavlorna, så kom jag till station 12, Jesus ger upp andan. Enligt berättelsen blev det redan vid korsfästelsen mörkt som på natten. (Se min diskussion om ljusförhållandena under den dagen.) Jag vill visa den dramatiken tydligt, så de sista tavlorna är målade med tanke på att det är nattmörkt.

De två föregående stationerna i korsvägen, 10 och 11, målas ibland med mörk och stormig himmel, och jag förstår mycket väl den symboliken. Men för mig kändes det angeläget att de hemskheter som människor kan begå mot varandra inte illustreras av en scenograf. Det kan vara en strålande dag, som kontrasterar mot vad som sker. Det onda göms inte i fysiskt mörker, utan det sker i alla sorters ljus och väderlekar.

Station 12 har jag avsiktligt lämnat ofärdig (i steg 3, och det behövs inte mer), eftersom jag är osäker på hur bakgrunden (enbart natthimmel, men med lite scenografiskt drama i ljuset) kommer att fungera med de följande två stationerna. I själva verket målade jag den redan efter station 3, men jag visar den här i nummerordning.

Framför allt tror jag att intensiteten i bakgrunden behöver ändras, den ser nu lite ”mjölkig” ut. Vi får se vad jag kan hitta på. Konceptet kommer inte att ändras, här är det drama som gäller! Från strålande dag till natt från en bild till en annan.

Stationerna 10 och 11, steg fyra

Äntligen! Nu är de lika nästan klara som de föregående stationerna/bilderna i korsvägen. Detaljerna krävde sin kvinna. Det var mycket händer och fötter i dessa, förutom alla muskler. Men det fick jag ta, eftersom mannen som spikar i station 11 tillför så mycket dramatik och rörelse. Jag gjorde en ändring i station 10 — det var så mycket raka veck som hängde ned till kanten på tavlan — rörigt intryck, drar blicken till kanten — så jag tog helt enkelt bort några, och fick en lugnare bild. I station 10 är den viktiga händelsen centrerad på hans livklädnad, så den har fått många veck och skarpa kontraster.

Spiken är rätt stor, mycket för att den ska synas bra för betraktaren. Och handen låter jag blöda mycket.

Annars har jag hållit Jesusgestalten långt från Mel Gibsons vision, och undvikit blod. Någonstans så känner jag att det fysiska lidandet visserligen var på gränsen till outhärdligt, men att det största lidandet rimligen bör ha varit på ett andligt plan. Jag menar så här, att lidandet på något sätt bör ha varit gudomligt, och korsfästelse var trots allt en vanlig om än mycket grym romersk tortyr- och avrättningsmetod — dvs många (relativt sett) människor hade lidit på samma sätt, fysiskt. Nåväl, detta är min personliga reflektion.

Å andra sidan ville jag undvika det allför kitschigt sockersöta som man ser i många korsvägsserier. En fullkomligt oberörd eller sött leende och plastig Jesus som elegant trippar fram är inte heller min bild av det hela.

Har du lagt märke till något med bilderna?  Jag tänker på att jag  har följt hur ljusets intensitet ökar under dagen. I måleri åstadkommer man ljus med kulör och valör. Så de här två bilderna är min korsvägs höjdpunkt vad gäller färgintensitet. I följande stationer kommer dramatiken att uttryckas på annat sätt.

 

 

Stationerna 10 och 11, steg två

Nu är det dags för full ”technicolor”! Framför allt ser korsvägsstationen 11 ganska förfärlig ut. Men den kommer att bli lugnare, inte så spräcklig.

I det här skedet av korsvägen är den röda manteln borts. Den har hittills varit [host] den röda tråden som förenar bilderna. Så nu fick jag hitta på något annat. I station 10 får marken en hel del rött i sig, som torkat gräs och annan undervegetation brukar ha, särskilt i övergången mellan ljus och skugga. Det orangeröda kontrasterar bra med de blå tonerna i livklädnadens skuggpartier. Vartefter jag jobbar vidare kommer det vara en underton, när jag lägger på de solbelysta frövipporna.

I station 11 gör jag tvärt om, och vänder på steken. Visserligen blir korset rödare, men eftersom det är mycket hudtoner, med rosa och persikotoner, så gör jag gräset grönt. Varför det? Jo, för att rött (och dess mer dämpade varianter som rost, rosa, orange) ser ännu rödare ut om det är omgivet av grönt. Det är en optisk illusion — helt enkelt hur våra ögon fungerar, hur vi varseblir. Så jag utnyttjar det tricket för att få fram ett rött intryck, men jag använder nästan inget rent rött pigment.