Stationerna 10 och 11, steg fyra

Äntligen! Nu är de lika nästan klara som de föregående stationerna/bilderna i korsvägen. Detaljerna krävde sin kvinna. Det var mycket händer och fötter i dessa, förutom alla muskler. Men det fick jag ta, eftersom mannen som spikar i station 11 tillför så mycket dramatik och rörelse. Jag gjorde en ändring i station 10 — det var så mycket raka veck som hängde ned till kanten på tavlan — rörigt intryck, drar blicken till kanten — så jag tog helt enkelt bort några, och fick en lugnare bild. I station 10 är den viktiga händelsen centrerad på hans livklädnad, så den har fått många veck och skarpa kontraster.

Spiken är rätt stor, mycket för att den ska synas bra för betraktaren. Och handen låter jag blöda mycket.

Annars har jag hållit Jesusgestalten långt från Mel Gibsons vision, och undvikit blod. Någonstans så känner jag att det fysiska lidandet visserligen var på gränsen till outhärdligt, men att det största lidandet rimligen bör ha varit på ett andligt plan. Jag menar så här, att lidandet på något sätt bör ha varit gudomligt, och korsfästelse var trots allt en vanlig om än mycket grym romersk tortyr- och avrättningsmetod — dvs många (relativt sett) människor hade lidit på samma sätt, fysiskt. Nåväl, detta är min personliga reflektion.

Å andra sidan ville jag undvika det allför kitschigt sockersöta som man ser i många korsvägsserier. En fullkomligt oberörd eller sött leende och plastig Jesus som elegant trippar fram är inte heller min bild av det hela.

Har du lagt märke till något med bilderna?  Jag tänker på att jag  har följt hur ljusets intensitet ökar under dagen. I måleri åstadkommer man ljus med kulör och valör. Så de här två bilderna är min korsvägs höjdpunkt vad gäller färgintensitet. I följande stationer kommer dramatiken att uttryckas på annat sätt.

 

 

Annonser

Stationerna 10 och 11, steg två

Nu är det dags för full ”technicolor”! Framför allt ser korsvägsstationen 11 ganska förfärlig ut. Men den kommer att bli lugnare, inte så spräcklig.

I det här skedet av korsvägen är den röda manteln borts. Den har hittills varit [host] den röda tråden som förenar bilderna. Så nu fick jag hitta på något annat. I station 10 får marken en hel del rött i sig, som torkat gräs och annan undervegetation brukar ha, särskilt i övergången mellan ljus och skugga. Det orangeröda kontrasterar bra med de blå tonerna i livklädnadens skuggpartier. Vartefter jag jobbar vidare kommer det vara en underton, när jag lägger på de solbelysta frövipporna.

I station 11 gör jag tvärt om, och vänder på steken. Visserligen blir korset rödare, men eftersom det är mycket hudtoner, med rosa och persikotoner, så gör jag gräset grönt. Varför det? Jo, för att rött (och dess mer dämpade varianter som rost, rosa, orange) ser ännu rödare ut om det är omgivet av grönt. Det är en optisk illusion — helt enkelt hur våra ögon fungerar, hur vi varseblir. Så jag utnyttjar det tricket för att få fram ett rött intryck, men jag använder nästan inget rent rött pigment.