Stationerna 10 och 11, steg två

Nu är det dags för full ”technicolor”! Framför allt ser korsvägsstationen 11 ganska förfärlig ut. Men den kommer att bli lugnare, inte så spräcklig.

I det här skedet av korsvägen är den röda manteln borts. Den har hittills varit [host] den röda tråden som förenar bilderna. Så nu fick jag hitta på något annat. I station 10 får marken en hel del rött i sig, som torkat gräs och annan undervegetation brukar ha, särskilt i övergången mellan ljus och skugga. Det orangeröda kontrasterar bra med de blå tonerna i livklädnadens skuggpartier. Vartefter jag jobbar vidare kommer det vara en underton, när jag lägger på de solbelysta frövipporna.

I station 11 gör jag tvärt om, och vänder på steken. Visserligen blir korset rödare, men eftersom det är mycket hudtoner, med rosa och persikotoner, så gör jag gräset grönt. Varför det? Jo, för att rött (och dess mer dämpade varianter som rost, rosa, orange) ser ännu rödare ut om det är omgivet av grönt. Det är en optisk illusion — helt enkelt hur våra ögon fungerar, hur vi varseblir. Så jag utnyttjar det tricket för att få fram ett rött intryck, men jag använder nästan inget rent rött pigment.

 

Annonser

Stationerna 1, 2 och 3 tas till steg två

Den metod jag arbetar med börjar med förenklingar, och sedan gör man saker mer komplicerade, steg för steg. Det gör det hela hanterbart, överblickbart, och förändringsbart.

I varje steg hålls hela tavlan inom det steget.  På så sätt kan man jämföra alla färgfält och balansera dem mot varandra. Skulle jag göra färdigt ett fält, till exempel ansiktet, så kanske jag upptäcker senare att det blivit för ljust eller för mörkt, för gult eller för lila, eller något annat. Då måste jag ta bort ett färdigt ansikte och göra om det. Inte kul.

Först målade jag en undermålning, och gjorde ändringar om det behövdes. Det var steg 1.

I steg två sker det mesta av balanseringen av bilden, och det är därför som man kallar steg två för det absolut viktigaste steget. Kulörer, valörer, och mättnader tas till den nivå de ska ha. Men, eftersom förenkling är ledordet, så får varje färgfält ett genomsnittsvärde. Undermålningen var helt ”platt” (utan former, ingen tredimensionalitet), och steg två fortsätter att vara helt platt, i förenkingens namn.

Steg två brukar se ut som hejkomåhjälpmig. Om jag målar en scen utomhus — friluftsmåleri — så är det alltid just i steg två som någon förbipasserande kommer fram och tittar, och klämmer fram ett artigt ”vad fint”. Konstnärer som arbetar med den här metoden brukar kalla steg två och halva steg tre för Det Fula Steget. Det är då som det är lätt att frestas att ge upp, eftersom allt man gör får bilden att se allt värre och värre ut. Men transformationen komer, bara man är uthållig och metodisk.

Också här gjorde jag en ändring. I station 2, Jesus får korset att bära, förenklade jag trappan in i huset till höger. Marken lutar nedåt, så perspektivet var underligt, och jag kände att det skulle störa betraktandet av bilden, och ändrade till ett platt perspektiv. Trappan har funktionen att bryta upp den långa linjen mellan gata och husrad, så att den inte blir för ‘snabb’. Långa linjer uppfattas av hjärnan som havandes hög hastighet, medan kortare linjer är långsammare. Trappan skapar flera korta linjer.

Undermålningen för station 3 (i posten direkt nedan) såg väldigt grillig ut. Men när jag balanserat bilden är den inte alls lika ”hysterisk”. Skulle man kunna hoppa över undermålningen? I princip så kan man det, men man riskerar att förlora känslan av solsken.

Nästa steg blir att gå över de balanserade färgfälten och börja skapa en känsla av dimension, av djup, och att förstärka ljuset där det behövs.

Klicka på bilderna för att se dem i större format i ett bildspel.