Station 12 ändrad

Eftersom de omgivande stationerna har större färintensitet gjorde jag om station 12 vad gäller bakgrunden. Jag har också städat upp alla kanter och linjer.

Däremot har jag inte get fotot korrekta färger, eftersom jag postar det här när det är mörkt ute. Det behövs dagsljus för att se färgerna korrekt. Så den kan vara både för mörk och för intensiv. Det gäller föresten alla bilder jag visat hittils.

Station 12, steg fyra

Annonser

Station 12, undermålning och steg 3

Efter att långsamt ha stegrat känslan av ljus i tavlorna, så kom jag till station 12, Jesus ger upp andan. Enligt berättelsen blev det redan vid korsfästelsen mörkt som på natten. (Se min diskussion om ljusförhållandena under den dagen.) Jag vill visa den dramatiken tydligt, så de sista tavlorna är målade med tanke på att det är nattmörkt.

De två föregående stationerna i korsvägen, 10 och 11, målas ibland med mörk och stormig himmel, och jag förstår mycket väl den symboliken. Men för mig kändes det angeläget att de hemskheter som människor kan begå mot varandra inte illustreras av en scenograf. Det kan vara en strålande dag, som kontrasterar mot vad som sker. Det onda göms inte i fysiskt mörker, utan det sker i alla sorters ljus och väderlekar.

Station 12 har jag avsiktligt lämnat ofärdig (i steg 3, och det behövs inte mer), eftersom jag är osäker på hur bakgrunden (enbart natthimmel, men med lite scenografiskt drama i ljuset) kommer att fungera med de följande två stationerna. I själva verket målade jag den redan efter station 3, men jag visar den här i nummerordning.

Framför allt tror jag att intensiteten i bakgrunden behöver ändras, den ser nu lite ”mjölkig” ut. Vi får se vad jag kan hitta på. Konceptet kommer inte att ändras, här är det drama som gäller! Från strålande dag till natt från en bild till en annan.

Stationerna 10 och 11, steg fyra

Äntligen! Nu är de lika nästan klara som de föregående stationerna/bilderna i korsvägen. Detaljerna krävde sin kvinna. Det var mycket händer och fötter i dessa, förutom alla muskler. Men det fick jag ta, eftersom mannen som spikar i station 11 tillför så mycket dramatik och rörelse. Jag gjorde en ändring i station 10 — det var så mycket raka veck som hängde ned till kanten på tavlan — rörigt intryck, drar blicken till kanten — så jag tog helt enkelt bort några, och fick en lugnare bild. I station 10 är den viktiga händelsen centrerad på hans livklädnad, så den har fått många veck och skarpa kontraster.

Spiken är rätt stor, mycket för att den ska synas bra för betraktaren. Och handen låter jag blöda mycket.

Annars har jag hållit Jesusgestalten långt från Mel Gibsons vision, och undvikit blod. Någonstans så känner jag att det fysiska lidandet visserligen var på gränsen till outhärdligt, men att det största lidandet rimligen bör ha varit på ett andligt plan. Jag menar så här, att lidandet på något sätt bör ha varit gudomligt, och korsfästelse var trots allt en vanlig om än mycket grym romersk tortyr- och avrättningsmetod — dvs många (relativt sett) människor hade lidit på samma sätt, fysiskt. Nåväl, detta är min personliga reflektion.

Å andra sidan ville jag undvika det allför kitschigt sockersöta som man ser i många korsvägsserier. En fullkomligt oberörd eller sött leende och plastig Jesus som elegant trippar fram är inte heller min bild av det hela.

Har du lagt märke till något med bilderna?  Jag tänker på att jag  har följt hur ljusets intensitet ökar under dagen. I måleri åstadkommer man ljus med kulör och valör. Så de här två bilderna är min korsvägs höjdpunkt vad gäller färgintensitet. I följande stationer kommer dramatiken att uttryckas på annat sätt.

 

 

Stationerna 4, 5, och 6 justeras till steg två

I steg två tar jag ned de starkare färgerna i undermålningen genom att lägga fler färger över vad som redan finns där. Den här tekniken innebär att man lägger lager på lager av rena färger, utan att blanda dem. Det är vad som skapar den skimrande ljuseffekten. Med en relativt liten palett kan man måla vilket motiv som helst. Några har jättepaletter med 4 000 kulörer och valörer, men jag resonerar som så att det tar lång tid att leta upp den exakt rätta pigmentblandningen (vilken inte finns, för övrigt), och färgen tenderar att bli plattare och livlösare när den väl är applicerad. I stället har jag en mindre palett om en sisådär 100 olika pigmentkritor, och om jag inte har den exakta kulörer så gör jag den med ett ytterligare drag med en annan krita, och får en levande yta.

Den skimrande effekten syns ganska bra i steg två.

 

Steg 3 för stationerna 1, 2, 3

Sist visade jag hur undermålningen balanserades. Varje färgfält var fortfarande platt, saknade illusionen av den tredje dimensionen, djup.

En bild är till sin natur tvådimensionell — den har längd och bredd, men inget djup. Allt som målas i en realistisk stil behöver också djup. Det djupet är inte äkta (då får vi gå till skulpturer), så konstnärer måste skapa en illusion.

Man måste helt enkelt ”lura ögat” (egentligen hjärnan) att tro på illusionen. Det hjälps av att vi gärna vill se vad vi anser vara verkligheten i bilden.

Det finns två sätt att skapa djup i en tavla:

  1. genom skuggningar och högdagrar — att arbeta med valör
  2. genom att använda hur färger uppfattas som närmare eller fjärmare — att arbeta med kulör

Och, man kan kombinera dessa två.

Jag arbetar främst med färgvariationer, och när det behövs förstärker jag intrycket med valörförändringar.

De här är de första variationerna, och bilderna ser fortfarande ganska råhuggna ut.

Steg 4 kommer att fullborda målningarna.